I slutet av augusti var det dags för Sportscar Show på Mantorps motorbana. Det är på papperet tänkt att vara en kombination av bilträff och tävlingsdag, men fungerar kanske inte så där riktigt till 100% om man skall vara helt ärlig. Jag anlände alldeles för tidigt, höll på att plocka upp VIP-kuvertet som var avsett för Johan Lindkvist från TV-programmet Pole Position, och blev sen hänvisad att parkera på en dammig grusplan mellen en Coupé och en RX-7:a, flera hundra meter från banan. Största anhopningarna av bilar stod Östergötlands Sportvagnsklubb, Club Corvette Sweden och Porscheklubben för. Den senare måste ha mönstrat ett hundratal vagnar. Efter att ha orienterat mig (och konstaterat att det inte skulle serveras någon presslunch) såg jag till att anteckna mig för den stora attraktionen: allmänhetens fria åkning som skulle anordnas runt 11.00.
Lite senare anlände Bosse med sin fader i dennes ägande MGF, och jag övertalade honom att överta VIP-kort, fotoväst och kamera och instruerade honom var det kunde vara lämpligt att stå placerad för att få så bra bilder som möjligt. Medan detta pågick hade Ferrari Challenge-klassen tidsträning, samt ett par SSK-klasser (Modsport & Kamasa Tools cup) sina race. Klaus dök även han upp och såg till att bli anmäld till friåkningen.
 Uret närmade sig 11.00 och jag plockade upp min co-driver Magnus Wallinder som lovat att följa med som moraliskt stöd. Tyvärr hann vi inte med första gänget ut på banan utan fick vänta i över en halvtimme innan det blev dags för vår tur. Framför och bakom fanns det ett helt koppel värmländska sportvagnar men det var det ingen idé att låta sig distraheras av.
 När vi kom ut på banan tog det ungefär ett varv innan vi nått motorvägshastighet, och då det rådde konstant omkörningsförbud gick det så vitt jag uppfattade aldrig fortare än 150 km/h.

Det räckte mer än väl för att det skulle vara roligt för mig i varje fall. Tack vare Magnus utmärkta instruktioner lyckades jag hålla ett någorlunda bra idealspår även i erkänt svåra passager som pariserkurvan och chikanen. Enligt Magnus hade Indigon framför oss "ingen aning om vad han sysslade med" med tanke på spårvalet. Och själv drog jag mig till minnes Raul Julias bevingade ord från scenen i "Fartdårarna"när han bryter loss Ferrarins backspegel och slänger bort den: "First rule of Italian driving: What's behind me is of no interest!" och försökte köra efter detta. Tiden går fort när man har roligt och de fem varven var snart till ända. Det hade gärna fått varit dubbelt så många.
Magnus vann sen det följande GT-racet i sedvanlig stil, även om det var segt att ta sig förbi Johan Sturessons Porsche efter förarbytet. (Det är något skumt med den Porschen. Den skall inte kunna gå så fort.)
På banan avverkades övriga klasser i rasande fart (no pun intended) och i depån sprang vi ihop med Gunnar och Ulrike som tagit sig dit för att se hur Gunnars gamla Ferrari 308 skötte sig i Ferrari Challenge där den numera rejsas av någon som heter Lars Edvardsson. Det var inga större problem att fördriva tiden, men till slut var jag så hungrig att jag kände att det var dags att styra hemåt. Hellre det än att äta hamburgarna från Möllers catering. de är ökända som "världens vidrigaste" (och dyraste) i racingkretsar långt utanför landets gränser och undvikes till vilket pris som helst. Ett annat år hoppas jag att vi får se fler Barchettor på banan. Vädret var för övrigt perfekt hela dagen, så inte ens det kan de som frånvarade skylla på!

/Karl-Erik